Bett, huvudlag och tyglar bildar tillsammans ett betsel.

Bettets utformning har betydelse för ryttarens kontakt med hästens mun. Under 1600-talet red man oftast med stångbett. Det innebär att munstycket sitter tillsammans med en kindkedja mellan ett par sidstänger. Nederst på stängerna är tyglarna fästade. När mandrar i tyglarna uppträder hävstångsverkan på både bettet och kindkedjan. Ju längre sidstängerna är desto kraftigare hävstångsverkan ger de. Hästen märker ytterst fina signaler som t.ex. hur tyglarna läggs mot halsen. Denna påverkan är så tydlig att ryttaren kan rida med skenbart lösa tyglar i ena handen, och ge signaler till vändning genom att endast vrida handleden. På 1600-talet skulle man ha högerhanden fri för att hålla värjan, pistolen eller lansen.

Huvudlagets funktion är att hålla bettet på plats. Pannrem och käkrem hindrar huvudlaget från att glida över hästens öron. Nosremmen har främst funktionen att hindra hästen från att gapa och därmed frigöra sig från bettets inverkan. Huvudlagets dekorativa betydelse var viktig under barocken. Eftersom man under perioden gärna skapade garnityr användes samma material och dekorationer på sadel, huvudlag, svansrem, förbygel, ländschabrak och pistolhölster. Huvudlagen pryddes med medaljonger, hängen och plymer vid parader och uppvisningar.

 

   

Ett alternativ till bett med mundel var att använda kapson. Det är en bygel av metall som spänns runt hästens nos och trycker mot det känsliga nosbrosket. Den användes gärna i början av hästens utbildning. Förts när hästen fått rutin vandes den vid stångbettet. Det hände också att man använde tränsbett under en övergångsperiod. För att öka hästens vilja att ta bettet rekommenderades man smörja in det med honung och salt. 

Under 1500-talet utvecklades det till en hel vetenskap hur bettet skulle utformas för bästa möjliga verkan. Det är naturligt att man velat motverka och befrämja olika egenskaper hos hästen, och hoppats kunna göra det med utformningen av betten.
Genom noggrann utprovning och förståelse för hästens anatomi kan man specialforma betten för varje individ. Men 1500- och 1600-talens litteratur om bett avslöjar också en närmast besatt tro på att kunna behärska hästen med ren mekanik. I en samtida ridhandbok höjs ett varnade finger; om bettet kunde ha så stor betydelse vore häst och ryttare fullfjädrade i samma stund de lämnade sporrmakarens verkstad.

 I Grisones verk Gli Ordini di Cavalcare finns olika bettyper avbildade som anvisning och inspiration för beridaren. I Löhneyssens verk Von Zeumen från 1588 har illustrationerna i full skala nått en hög konstnärlig nivå. Avsiktligt anpassade Löhneyssen bokens format till bettens storlek för att bli så detaljtrogen som möjligt. Ryttaren skulle kunna sätta boken i händerna på sin sporrmakare.

 

Den franske hovstallmästaren Pluvinel och många andra av tidens ridmästare förmanade ryttaren att vara mjuk i handen och aktsamhet om hästens mun. Den häst som ofta rycks i munnen blir stum och ohörsam.
Den unge ryttaren fick lära sig att rida på en häst som hölls i lina av en stallknekt, och fick inte ta tyglarna själv förrän läraren ansåg att han var mogen för det. Målet var att ryttaren skulle kunna hantera tyglarna på ett nästan osynligt sätt. På äldre ryttarporträtt och bokplanscher har ryttaren sällan sträckta tyglar. 

Pluvinel instruerar en elev med Ludvig XIII som intresserad åskådare.

Den typ av tränsbett som används av de flesta ryttare idag brukar anses vara mycket mildare än stångbetten. Deras verkan skiljer sig från stångbettens, men i en oskicklig hand kan även träns skada.
I boken ”A Gentlemans Recreation” från 1686 ondgör sig författaren Blome över det löjliga i att ”rida runt på vägarna iförd jockeymössa och hästen betslad med tränsbett”. En värdig ryttare skulle ha hatt och stångbett, och inte ge sig hän åt ungdomliga nycker! De unga ryttarna som djärvt deltog i kapplöpningar red alltid med tränsbett som bättre passar för tvåhandsfattning. Träns användes också av engelsmän under jakter.

Stångbetten var ofta skarpa med hög tungfrihet. Många av Skoklosters bett är ledade mittpå. Vid ett kraftigt tygeltag kan de vika sig bakåt som en nötknäppare om tungan och peta hästen i gommen. På flera bett har leden formats med en spärr som hindrar nötknäppareffekten. I bettets led sitter ofta berlocker, s k lekarn som ska locka hästen att röra tungan. I sådana fall brukade hästen bli skummig om munnen och verkar villigare att följa bettet. Ett hjälpmedel som skulle göra hästen mjuk i munnen redan före ridturen kallades mastigadour och kunde sättas på medan hästen ryktades.

 

 

 

Av ryttarporträtten att döma eftersträvades skummande mun. Man ser också att hästarna gapar. Det fanns bett som var så tjocka att hästen inte kunde stänga munnen. Man kan ha föreställt sig att hästen lättare kunde andas med gapande mun. Kanske fick det också hästen att se vild ut på ett uppseendeväckande sätt.

Den hantverkare som smidde betten kallades sporrmakare och hörde till klensmedernas ämbete. Sporrmakaren smidde betten i stål och förtente dem som rostskydd. I några fall har sidstängerna förgyllts. Sidstängerna kunde formas som figurer och dekoreras med gravyrer. Vid sidan av bettet kunde man fästa konstfulla bucklor i mässing, förgyllda eller försilvrade som dekoration. 

Betten utformades individuellt för varje häst, och genom att studera dem får vi mycket information om dåtidens hästar. Många av betten är relativt korta. De skvallrar om en liten häst med ädelt huvud och smal käke. Några av betten är tunga. Med kindkedjan inräknad kan de väga mer än ett kilo. Med så stor tyngd i munnen drogs hästens huvud nedåt och man uppnådde lättare eftergift, den form med krökt nacke som eftersträvades.