Skoklosters slotts boksamling innehåller 30 000 skrifter och har skapats av några av Sveriges förnämsta adelssläkter. Biblioteket kan delas upp i sex delar. Där finns Carl Gustaf Wrangels boksamling jämsides med familjen Brahes Visingsborgsbibliotek. Det hade flyttats till Skokloster av Wrangels svärson Nils Brahe, vars egen boksamling med ca 1500 titlar också fördes dit. I mitten av 1750 flyttades omkring 8000 böcker från Salsta slott till Skokloster. Där fanns många böcker som tillhört fältmarskalken Nils Bielke, men den största delen av den enorma boksamlingen var inköpt av den bokälskande sonen Carl Gustaf. Ungefär 50 år senare utökades Skoklosters boksamling med ytterligare 2300 volymer som tillhört Ulrich Scheffer. Slutligen tillkom Magnus Brahes biblioteket till samlingen. Efter 1845 har inga nya böcker förts till biblioteket.
De flesta avSkoklosters böcker är från tiden 1550-1750 och består av titlar som haft betydelse för samlarnas utbildning, intressen och samhällsställning. Tidens kända ridläror, handledningar i ridkonst, finns självklart i denna samling. Ibland i flera exemplar eftersom de skaffats av olika personer.

Föregångaren Grisone

Den napolitanske ridmästaren Federico Grisone gav 1550 ut en bok med titeln Gli Ordini di Cavalcare. Han beskriver utförligt sin metod att utbilda hästar från grunden till den högre skolans konstfulla språng. Vid den här tiden befästs de italienskklingande termerna för hästens rörelser som kapriol, courbett och piruett. Målet är att frambringa en häst redo för leken i tornerspelsarenan och striden på slagfältet.
Boken blev mycket efterfrågad och översattes snart till flera språk. På bara några decennier hade den kommit i många upplagor. I Skoklosters bibliotek finns den i fem exemplar varav den äldsta är från 1555. I de äldre utgåvorna finns olika varianter av stångbett illustrerade. En tysk översättning från 1608 är dessutom illustrerad med färglagda träsnitt som visar häst och ryttare i olika övningar. Ryttaren sitter med långt uppåtriktat spö och hästarna gapar under inverkan av kraftiga bett. Nutida hästälskare stöts av dessa bilder, och det har säkert bidragit till att 1500-talets ridning med Grisone som föregångsman fått rykte som brutal.  Mer om Grisones bok

1600-talets ridläror

Under 1600-talet trycktes flera handledningar i ridning som fick en självklar plats i många adelsbibliotek. En del förseddes med stora dyrbara planscher i koppartryck, vilket gjorde dem till rena lyxprodukter. Bilderna bidrog till att förtydliga författarens beskrivningar, och förmedlade vad som ansågs vara riktigt och föredömligt till den som inte hade möjlighet att själv besöka mästaren.

Konstfulla illustrationer av olika stångbett ingick i många böcker.
P.A. Ferraro
Cavallo frenato
Venedig 1620

 
Hästens rörelser återgavs gärna pedagogiskt.
Ernst Abraham von Dehnen
Beschreibung von Abrichtung und Zäumung der Rosse
Dresden 1637

Hinderhoppning beskrivs sällan i ridhandböckerna, men det förekommer enstaka undantag. Toleransträning med smällar är också viktigt för den blivande stridshästen. Ryttaren å sin sida måste träna sig i att föra lansen inför karusellspelen.
Pierre de La Noue
La cavalerie francoise
Strassbourg/Lyon 1620

Blivande krigare måste lära sig teorierna inom ridkonst och taktik.
Johann Jacob von Wallhausen
Kriegskunst zu Pferdt
Frankfurt am Main 1616

L Melzo
Regole militari
Antwerpen 1611

Instruction du Roi

Det mest lysande exemplet på det tidiga 1600-talets ridläror är Instruction du Roi, som beskriver Antoine de Pluvinels undervisning av den unge kung Ludvig XIII. Texten är skriven i form av en dialog mellan den intelligente eleven och hans lärare. Allt illustrerat med 62 koppartryck av Crispin de Passe. Boken översattes och utkom i flera upplagor. Wrangel ägde två exemplar tryckta 1626 och 1627. Den förstnämnda har tysk text parallell med den franska, och illustrationerna är kopior av originalets.
Pluvinel betonar att man ska behandla hästen hänsynsfullt, och får ses som en mildare ryttare än Grisone. Tidigt i boken skriver han: den som vill rida väl ska inte röra spöhanden. Senare förmanar han: begär inte mer av hästen än hälften av vad den kan prestera!

von Löhneyssen

Samtida med Pluvinel är en ridmästare som fick stort inflytande på ridningen i Tyskland och Skandinavien. Georg Engelhard von Löhneyssen utgav 1588 boken Von Zeumen. Titeln, om betsling, anger bokens huvudämne. I full skala avbildas en lång rad stångbett i träsnitt. Många av dem har sidstänger på upptill 40 cm, vilket bidragit till bokens stora format.

Av boken lär man sig att varje häst fordrar ett särskilt anpassat bett, och hur man ska finna de bästa kombinationerna av sidstänger, mundelar och kindkedjor för att uppnå bästa möjliga resultat av sin ridning. Löhneyssen förklarar att man utifrån hans illustrationer kan skapa 15876 variationer på betten. 

1609-10 utgav Löhneyssen en utökad utgåva av sitt verk under titeln Della Cavalleria. 1624, efter Löhneyssens död kom ytterligare en bearbetad utgåva som finns i Skoklosters samling. Boken är en utförlig och rikt illustrerad ridlära som i disposition och metod ligger Grisione nära. Därutöver innehåller den många förslag på dekorativ mundering för hästen och roliga slädar och tillbehör att använda vid karnevaler och upptåg. För den som behöver råd om hur man iscensätter ett ryttarspel finns utförliga förslag på både rollfigurer, kostymer och passande musik. Tornerspelens regler och variationer beskrivs likaledes grundligt i både ord och bild. Boken är på många sätt ett fantastiskt praktverk och prydde sin plats i såväl Nils Brahes som Nils Bielkes bibliotek. Den senare noterade på titelsidan att han fått sin bok av svärsonen Abraham Brahe.

Hertigen av Newcastle - Methode nouvelle de dresser les chevaux

Som praktverk måste man också beteckna hertigen av NewcastlesMethode nouvelle de dresser les chevaux. William Cavendish Newcastle hade varit ridlärare åt den engelske kungen Charles II. Liksom kungen flydde han från England under inbördeskriget. Han slog sig först ner i Paris, och ägnade sig helhjärtat åt sin ridning. Senare flyttade han till Antwerpen där han hyrde Rubens hus av dennes änka. Han levde överdådigt av lånade pengar. När fordringsägarna dök upp och krävde återbetalning, höll Newcastle så tårdrypande anföranden att han omedelbart fick nya lån berättade hans hustru senare i en biografi. Han blev erbjuden svindlande summor för sina hästar, men förklarade att han hellre var utfattig än sålde någon av dem. Newcastle blev vida känd, och många av Europas beresta stormän for till Antwerpen för att se hans hästar. Det påstås också att drottning Kristina besökte Newcastle.
Vindarna vände och Newcastle blev senare en förmögen man och kunde ge ut en bok med många vackra koppartryck efter förlagor av Rubenseleven Abraham van Diepenbeck. Som ett listigt marknadsföringsknep lät han trycka illustrationerna i en ytterst begränsad upplaga. En av dessa sällsynta böcker fanns i Nils Bielkes bibliotek, men har förkommit. Kvar finns ett par oillustrerade utgåvor och en översättning till tyska utgiven 1700 med kopior av de ursprungliga koppartrycken

.

Newcastle redovisar stolt att hans metod att träna hästar är överlägsen alla andra. Genom att böja hästen grundligt med en hjälptygel fäst i kapson och sadel, kunde han hindra den från att rusa framåt eller göra krumbukter. Med flitigt arbete med hästen vid en pelare, eller ridning med hästens huvudet mot en mur uppnåddes snabbt styrka och bärighet. Men om det inte räckte, kunde man snabbt få hästen att trampa under sig genom att sko den med lutande skor. Tipsen är många, och Newcastle avfärdar alla eventuella invändningar.
I Sverige blir Newcastle stilbildande och inspirerar flera av de kungliga stallmästarna. Därför är det inte heller förvånande att den allra första ridläran författad på svenska heter Nya Newcastle eller afhandling om ridkonsten efter de nyaste och bästa grundsatser. Den utkom 1752, och är egentligen en översättning efter Claude Bourgelat, chef för en förnäm ridskola i Lyon. Utgivningen understöddes av kungliga vetenskapsakademin som ansåg det nödvändigt med en ridlära på modersmålet ”som ridkonsten är en angelägen del av krigsvetenskapen”. Tidigare har det varit en självklarhet för Sveriges aristokrater att kunna läsa sina ridhandböcker på franska, italienska och tyska. Under 1700-talet adlas personer inom förvaltning, vetenskap och kyrka. Personer som står långt från bördsaristokratins självklara sätt att behärska ridning sedan barnsben och förmåga att förstå ridkonstens begrepp på främmande språk.

Florinus

Egentligen kan man inte kalla Franz Philipp Florinus omfångsrika verk i två band för en ridlära. Boken med titeln Oeconomus prudens et legalis oder Klug und rechtsverständiger Haus-Vater utkom första gången 1702. Skokloster har en upplaga från 1719. Boken vänder sig till adelsmannen och beskriver hur denne ska sköta sina världsliga och kristliga angelägenheter. Husfadern får råd om hur han ska organisera sitt gods och låta utbilda sina barn. Han får praktiska anvisningar i husbygge, trädgårdsskötsel och läkekonst. Avsnittet om ridkonst är stort och illustreras pedagogiskt med utförliga bildserier. Den roligaste planschen har tidigt rivits ur Skoklosters exemplar: den där hästen tränas att sitta vackert, hoppa genom ringar, servera te och avfyra en pistol! Andra planscher illustrerar hur den unga hästens form utvecklas genom korrekt träning, ridbanans vägar, olika typer av sadlar och ryttarspel.

 

Florinus refererar den samtida ridlitteraturen och ger på det sättet en god bild av vad man funnit viktigt och angeläget hos de olika författarna. Florinus tar upp en fråga som tidens alla ridläror undvikit; hur kvinnor tränas i ridkonsten och hur deras hästar ska sadlas. Det är inte så konstigt att Florinus tar upp frågan, eftersom anvisningarna och råden till husfadern också handlar om husets kvinnors dygd och plikter. Av Florinus lär vi oss att det säkraste sättet för kvinnan att rida var sittande gränsle, men att i formella sammanhang var det bättre att sitta i damsadel av det slag som finns i Skoklosters samling. Det framgår också att begåvade kvinnor kan nå långt i avancerad ridkonst och att kvinnor deltog i jaktritt. Det finns till och med anvisningar till lämplig klädsel för kvinnor; polsk rock, gärna i grönt – eller annan lämplig färg skriver Florinus pragmatiskt.

Sent 1700-tal och senare

Under den senare delen av 1700-talet utkom fler ridhandböcker på svenska. Främst ridinstruktioner för kavallerister, men även en översättning av Francois Robichon de la Guérinières verk Ecole de la cavalerie. Guérinières bok utkom första gången 1733. Den fick stor spridning, och utkom i en rad olika utgåvor. De praktfullaste i folioformat hade sköna koppartryck avbildande kända ryttare i olika rörelser. I Skoklosters bibliotek finns en utgåva från 1754 i ett mindre format med betydligt enklare illustrationer. Men så är den också mer lämpad att ha i fickan på stallmästarrocken än att låta ligga på bordet i ett slottskabinett. Författaren refererar ödmjukt tidigare ridmästare, men förtydligar och tillfogar detaljerat hur man uppnår samspel med hästen. Guérinières verk blev fullständigt stilbildande vid flera av Europas viktigaste ridskolor, och har till modern tid varit rättesnöre vid t.ex. Spanska ridkolan i Wien.
Den första svenska utgåvan av Ecole de la cavalerie var egentligen en översättning från en tysk utgåva och utkom 1828, nästan hundra år efter orginalet. Märkligt nog har det senare inte kommit någon ny översättning, eller ens ny utgåva för den delen.
Sverige fick sin egen motsvarighet till Guérinière: hovstallmästern Clas Adam Ehrengranat som 1836 utgav Ridskolan. Den boken finns inte i Skoklosters bibliotek, men ett annat av Ehrengranats verk; Om hästars rörelse och deras samband med ridkonsten som utkom 1818.

Under 1800-talet sker en förändring av ridningen. Inom kavalleriet är man angelägen om att rida hästarna snabbt. Många av de kavallerister som rekryterades hade vaga kunskaper i ridning, vilket medförde att undervisningen gick ut på att snabbt lära ut grunderna snarare än förfining och övning i tumling. Handledningar för kavallerister börjar komma ut i en strid ström, men de beskriver praktisk ridning snarade än ridkonst. Därmed försvinner de konstfullt illustrerade praktverken inom ämnet.