Den napolitanske ridmästaren Federico Grisone gav 1550 ut en bok med titeln Gli Ordini di Cavalcare.

I inledningsstycket om den unge hästens inlärning skildras mästaren och hans drängar med höjda spön i händerna. Hästen är betslad med kapson och två medhjälpare går på var sida och leder den. En medhjälpare går bakom för att hindra hästen från att backa. Genom att hålla spöna uppåtriktade och röra dem med ett vinande ljud lär man hästen att uppfatta det som framåtdrivande signal. I nästa steg sitter beridaren upp på hästen och leds runt av medhjälparna. När hästen börjat förstå signalerna prövar ryttaren att rida själv med hjälp av kapsonen. Grisone framhåller ryttarens röst som en viktig hjälp och anser att den enda gång man behöver slå till hästen med spöet är när den ska lära sig att lyda ryttarens röst. Det brukar räcka med en gång, skriver han. När den gör rätt ska den belönas med smekningar och vänliga ord. Hästen ska så småningom vänja sig vid ett milt stångbettet, som smörjs in med honung och salt så att hästen ska börja tugga villigt på det. Ryttaren ska först uppnå att hästen blir väl balanserad i traven och övar med vändningar på volter av olika storlek. Att kunna göra snabba vändningar med tyngdpunkten på bakbenen var ett viktigt mål för stridshästens träning.
Senare kommer träningen i galopp och slutligen , när hästen blivit sex, sju år, de konstfulla språng som ska få hästen att dansa. Hästen ansågs nu mogen att ridas med sporrar, som kunde ge de distinkta signaler som Grisone ansåg fordrades.