Hästen

”Ein Gut Pferd ist Ehrn Wert” står det bredvid hästen som gör en perfekt levad samtidigt som en hand kommer från skyn med en lagerkrans. Detaljen från titelbladet till Löhneyssens Della Cavalleria från 1624 kan illustrera adelsmannens kärlek till hästen; en god häst är äran värd.

Hästraser

På 1600-talet fanns inte samma hästraser som idag, med klart definierad rasstandard och krav på renhet. Man lade större vikt vid härkomsten. De förnämsta hästarna avlades fram av rika kyrkliga och furstliga uppfödare med egenskaper som passade deras behov.

Le Vers Galand, ”Kärleksversen”

Spanska hästar var kända för sin styrka, läraktighet och sitt mod. De föredrogs allmänt som stridshästar bland förmöget folk. Wrangel ägde en spansk hingst som hette Le Vers Galand. Om denna häst berättas det att den sällan reds, utan gick lös och följde sin herre. ”Om han såg sin herre omgiven av fiender banade han väg genom att slå och bitas. Hade han ej fått se sin herre på flera dagar kunde han inte hållas bunden utan slet sig lös för att söka upp denne”, berättas det i en äldre beskrivning av tavlan. Han var med andra ord minst lika trogen och hjältemodig som Alexander den Stores häst Bukefalos!

Napolitanska hästar var höga och starka, och kunde utmärka sig genom ett särpräglat utseende på nosryggen. De orientaliska fullbloden däremot kännetecknades av sina smäckra proportioner, och ansågs som snabba. Hästar av turkiskt, persiskt och arabiskt ursprung var oerhört eftertraktade och hade stort inflytande på hästaveln sydost om Östersjön.

Författaren Löhneyssen lovprisade de danska hästarna, men också andra hästar från Östersjöländerna. Bild ur Della Cavalleria.

Den ursprungliga nordiska hästen kallades klippare, och var mindre men också härdigare än sydländska hästar. Den var inte så beroende av kraftfoder och uppstallning, och påminde mest om det vi idag känner som islandshästar eller gotlandsruss. Krigsmakten försökte undvika dem som ridhästar eftersom de ansågs som små och opassande, men de var bra dragare.
Bland bönder och stadsbor var klipparna uppskattade eftersom de var livliga men lättfödda. Klippare exporterades, inte sällan i utbyte mot ädlare hästar. Importerade ridhästar var oerhört dyra, och de var uppskattade gåvor kungar och stormän emellan. Hingstar som fördes in från utlandet korsades med inhemska ston för få en större och muskulösare ras. I Danmark hade man lyckats mycket bra med den kungliga hästaveln som gav en häst av spansk typ.

Hästens namn

Vi känner inte till namnet på den häst Wrangel gränslar i sitt ryttarporträtt. Men förnäma hästar bar ofta italienska eller franskklingande namn. Flera av ridhandledningarna från 1600-talet hade listor med lämpliga namn och översättningar så att man skulle förstå vad de betydde. De fick gärna vara storslagna namn som Imperator och Monarque. Namnen kunde också spegla karaktär, ursprung eller färg och utseende.

Kortom.

Ehrenstrahl målade en rad porträtt av Karl XI:s hästar. Deras namn står ofta angivet i ett hörn av tavlan liksom korta uppgifter om deras ursprung och egenskaper. Flera av hästarna var gåvor från det spanska kungahuset och Frankrikes kung Ludvig XIV. En av dem, den vite Brilliant, har gått till historien som den som bar kungen i slaget i Lund 1676. Ett par av kungens hästar var gåvor från Nils Bielke som tagit turkiska hästar som krigsbyte i Ungern på 1680-talet. De hade orientaliskt inspirerade namn som Vezir och Sultan. På hästporträtten som hängde i Nils Bielkes stall på Salsta står namnen skrivna. En heter Aimable, en annan Le Duc. Mer svenskt ljuder namnen Kortom och Näswijs.

Hästens färger och tecken

Under 1600-talet fanns det vissa som menade att hästens färger och teckning motsvarade en bestämd karaktär. En fux ansågs hetsig och svårtämjd, medan en svart häst var melankolisk och trög att rida. En brun häst ansågs ha alla goda egenskaper. Var den dessutom rödbrun, var den energisk och snabb. Hästen i Wrangels ryttarporträtt har en vit teckning på vänster bakhov och antydan till en vit stjärn i pannan. En sådan teckning ansågs vara den vackraste, och man ansåg att Alexander den Stores häst Bukefalos hade sett ut just så. Eftersom Alexander var en viktig förebild bland kungar och aristokrater under 1600-talet är det nog ingen slump att Wrangels häst ser ut som han gör.

I Grisones tyska utgåva av Gli ordini di Cavalcare ges vägledning med bilder i hur man väljer ut en god häst efter dess färg och form. I krig ansågs det inte lämpligt att rida vita hästar, eftersom de drar uppmärksamhet till sig. För en kung är det däremot en fördel att synas. Under barockens epok var det uppskattat med hästar i ovanliga färgteckningar.

En av Wrangels målningar visar en skäckig häst, och ett par av Nils Bielkes hästporträtt visar ovanliga hästfärger, den tigrerade Galant och den ”blommiga” skäcken Försten.

Brännmärkning

I Della Cavalleria ser vi en bild på en ryttare med den ideala hållningen. Hans häst har ett stort tydligt brännmärke på länden.

Wrangels sköna kastanjebruna häst har ett brännmärke på länden i form av en krona och en vapensköld. Dåtidens brännmärken motsvarar våra dagars logotype. Det engelska ordet ”brand” betyder just varumärke. Det gav hög status att ha en häst av känt varumärke.

Stall och bete

I Florinus Hausvater får vi en ögonblicksbild från stallet där hästarna fodras och ryktas under stallmästarens övervakning.

I Skokloster hade Wrangel ett stort stall som särskilt omnämns av en gästande italiensk diplomat. Stallet låg intill kyrkan och revs sent på 1800-talet. Den ursprungliga stallporten har bevarats men sitter i en annan byggnad. Stallen var som regel avsedda för hingstar som skulle stå redo för arbete. Troligen hade Wrangel ingen särskild hästuppfödning i Skokloster, för betesmarkerna verkar enligt samtida kartor främst vara avsedda för boskap. Däremot kan han mycket väl ha haft det i Pommern. Ett sto kan bara få ett föl om året. I tider med hästbrist gjorde det stona mycket värdefulla och hos förnäma uppfödare användes de inte som ridhästar.

Hertigen av Newcastle förevisar stonas och unghästarnas hage med regnskydd, där djuren fick ströva och leka fritt för att växa sig starka och friska.

Under sommaren gick ston och föl ute dygnet runt. Det var bara på vintern man ordnade stall för dem. Samma sak gällde unghästarna, fålarna. Stona gick i flock och måste skyddas mot rovdjur och hindras från att skingras. Därför måste de vaktas. I Sverige hade man sällan boskap i hagar under 1600-talet. Istället inhägnade man det som djuren inte skulle få komma åt, som ärtåkrar, kålsängar och kökstäppor.

Hästens anatomi

En anatomisk plansch ur Sauniers bok La Parfait connoissance de chevaux.

För dagens betraktare kan hästar på gamla målningar tyckas ha underliga proportioner med kraftig bakdel, bred hals och litet huvud. Konstnärerna hade inte alltid så stor erfarenhet av att teckna efter levande modell. Det var lättare för dem att söka förebilder ur bokillustrationer och andra målningar. Hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl strävade i hög grad efter att avbilda en idealhäst. Han hade läst andra målares skriftliga anvisningar som angav hur den perfekta hästen skulle målas, och intresserade sig inte av att vara verklighetstrogen. Ett litet huvud ansågs som ädelt och skulle framhållas.
Den som betraktar Ehrenstrahls enorma hästporträtt ska helst se dem ur en bestämd synvinkel. I ett visst perspektiv blir proportionerna ofta helt riktiga. Detta gäller exempelvis porträttet av Wrangels häst Le Vers Galand.
Man måste vara medveten om att en hästras formas genom systematisk avel. Människan styr vilka egenskaper som ska stärkas, bl.a. hur muskulaturen byggs upp för att passa hästens funktion. Det är möjligt att känna igen dragen hos Wrangels hingst hos de tjurfäktningshästar som föds upp i Spanien och Portugal idag. Det är vanligt att sådana hingstar utvecklar en kraftig hals och den korta kompakta kroppen ger kraftfulla dimensioner åt bakdel och buk.

Jämfört med i dag var ryttarhästarna ofta lägre på 1600-talet. Krigsmakten eftersträvade större hästar men det fick inte gå ut över ryttarens möjlighet att kontrollera dem, eller hästens tålighet och krav på föda. Inom det svenska kavalleriet ansågs ca 140 cm bakom sadeln vara en idealhöj. Det ger en mankhöjd som kan jämföras med dagens maxgräns för vad som idag klassas som ponny: 147,3 cm. Om ryttaren ser stor ut på bilder från 1600-talet, berodde det alltså på att hästarna var små.

Utsmyckning

Svanskappa av sammet bevarad i Wrangelska rustkammaren. Sidenrosetter till hästen, och en förgylld mässingsbuckla som en bettprydnad. Under barocken var det inte fjolligt att pynta sin häst.

Spanska hingstar får lätt ett överdåd av tagel, och flätor är ett praktiskt sätt att hålla denna yppighet under kontroll. Band och rosetter var inte bara omtyckta prydnader för hästen, utan smyckade i lika hög grad 1600-talsmannens kläder och hår. Särskilda svanskappor snördes om svanstaglet för att samla det och hindra det från att trassla in sig. Det förekom att man kuperade stridshästars svans av praktiska skäl.

Hovslageri och hästskötsel

I Florinus Hausvater får vi se hovslagaren utföra sitt värv.

Hästens hovar växer oavbrutet. En vilt strövande häst sliter hovarna i takt med att den rör sig. Om den rids blir slitaget så stort att hovarna måste förstärkas med hästskor. Konsten att sko hästar med fastsömmade järnskor har varit känd sedan ungefär 100 år e Kr.
Med jämna mellanrum måste skorna tas av och hovarna verkas. Hovslagaren måste behärska både smide och anatomi för att sko hästen rätt. Hästens hovhälsa är helt avgörande för dess ridbarhet. Det förklarar ridlärornas omsorgsfulla redogörelser för olika skotyper under 1600-talet. En riktig hästkarl måste själv förstå hur hästen skulle skos och vad man skulle ta sig till om hästen skadat hovarna.

Samma sak gällde hästens hälsa. Under 1600-talet var kännedomen om sjukdomar och deras orsaker rätt begränsad både vad gäller människor och djur. Enligt dåtidens läkekonst kunde allehanda problem kureras med åderlåtning. Det tillämpades även på hästar. Dåligt foder har i alla tider varit ett återkommande problem, eftersom hästar inte kan kräkas om de ätit något skadligt. Å andra sidan var de rekommenderade botemedlen ofta rena giftet, enligt principen ”ont ska med ont fördrivas”. Man nöjde sig inte bara med örtmediciner utan använde både mineraler och preparat från djurriket som läkemedel.