Hela 1600-talet innebar för Sveriges del en ständig inblandning i olika krig. I början av seklet fortgick strider på rysk och polsk mark. 1630 gick man aktivt in i 30-åriga kriget på tysk mark. Senare följde krig mot Danmark och Polen. Under krigen växte sig krigaradeln stark, och Carl Gustaf Wrangel framstår som en av dess främsta representanter.

Under seklet skedde stora omvälvningar inom krigstaktiken och vapenutvecklingen.
I början av 1600-talet var ryttare iförda halvrustningar, kyrassiärer, kavalleriets murbräckor. De kunde motstå kulor från pistoler och bössor. I strid använde kavalleriet en metod som kallades karakoll. Den innebar att ryttarna växelvis red fram och avlossade sina pistoler på nära håll, för att sedan rida längst bak i ledet och vänta på nästa tur. 

Kyrass

Kavalleritaktik

I Polen hade svenskarna mött lättrörliga ryttare som gjorde snabba attacker med svärd, ryttarhammare och pikar. Erfarenheterna ledde till att de klumpiga kyrasserna lades av. Istället var det möjligt för lätta ryttare iförda endast bröstpansar att bryta igenom fiendens linjer, genom överraskningsanfall med pistoler och värja. I samspel med infanteri och rörligt artilleri kunde ställningen befästas.

Svenskarnas motståndare i 30-åriga kriget genomförde ryttarstrid i form av karakoll. Manövern var långsam, och svenskarna mötte den med att gå i närstrid med blankvapen. Ett sätt att få övertag var till exempel att sticka och skada motståndarnas hästar. 

 
Bataljmålning av okänd konstnär

Vid 1600-talets mitt hade den svenska stridstaktiken anammats i större delen av Europa. I slutet av 1600-talet utvecklades kavallerichocken. Den fordrade ett nytt sätt att rida, med  ryttare i täta led. Det blev allt viktigare att ha en snabb häst. Under de följande seklen försvann behovet av att kunna tumla hästar med muskulös bakdelar.

I läroböcker i stridsteknik indelas de beridna krigarna in i kyrassiärer, arkebusiärer, lätta ryttare och dragoner. De bepansrade kyrassiärena hade från början varit beväpnade med lansar , men de ersattes senare med skjutvapen. Arkebusiärerna hade korta gevär, karbiner, som kunde avlossas från hästryggen samt pistoler. De lätta ryttarna var beväpnade med ett par pistoler och värja. Dragonerna slutligen red till slagfältet och rörde sig därför snabbt, men stred huvudsakligen från marken. 

Arkebusiärer

Fältherrarna kunde använda hel rustning vid alvarliga krigssituationer, men nöjde sig ofta med endast harnesk. Kyrassen hade stort symboliskt värde för en medlem av ridderskapet och hade därför sin självklara plats i parader och i rustkammare.
Under stora delar av 1600-talet saknade det svenska kavalleriet regelrätt uniform. På motsvarande sätt fanns det ingen standard för hästens utrustning. Av samtida målningar framgår att befäl kunde rida i färgstarka utsirade sadlar. Det fanns överdrag av läder som skyddade mot fukt, smuts och nötning. 

I Sverige kom det anvisningar för hur kavalleristernas utrustning skulle se ut under 1680-talet. Det ledde till att sadelmakare började massproducera för kronans behov. Sadlarna gjordes med relativt låga bommar och kläddes med svart läder. 

Karolinersadel

Pistoler användes endast av ryttare. De hade dem i par, i hölster fästade framtill på sadeln. Pistolerna hade kortare skottvidd än musköter och kunde bara användes i närstrid.

Att bära värja var adelsmannens kännetecken och fäktkonsten var ett viktigt inslag i varje ung adelsmans utbildning. Ofta var värjorna utsirade och smyckade sin bärare. En typisk ryttarvärja var drygt en meter lång. 

Värja och ryttarpistoler

Hästens känslighet för skador, bristfällig skötsel och hårt arbete var ständigt ett problem för kavalleriet. Uppfödningen i Sverige räckte inte på långa vägar till för att ge tillräckligt med hästar till armen. Därför blev det viktigt med avel i provinserna på andra sidan Östersjön. Priset på hästar styrdes av efterfrågan och det blev oerhört kostsamt att förse rytteriet med dem. Man tvingades acceptera hästar som normalt inte skulle ansetts som passande på grund av sin färg eller storlek. De inhemska hästarna var sällan större än en nutida ponny.

När man ser tillbaka på stormaktstidens krig framstår ofta de stora slagen som höjdpunkter och det har skapats hjältebilder av enskilda krigare. Det är viktigt att ha klart för sig är att kriget i hög grad gick ut på utmattning och segdragna förhandlingar. Under tiden drog skaror av soldater fram i de ockuperade områdena och tärde på befolkningens förråd och hindrade dem från att bruka jorden och bygga välstånd. Vi vet också med säkerhet att fler soldater dog av sjukdomar och umbäranden än i strid. 

Plundring