Carl Gustaf föddes 1613. Han var son till en fältmarskalk, och fostrades till krigaryrket. Som officer kunde han styra och kontrollera sin häst under svåra förhållanden i strid. Som aristokrat och hovman visade han sina färdigheter i sportsliga sammanhang som jaktritt och ringränning. I parader och upptåg red han konstfullt med elegans.

David Klöcker målade porträttet 1652, då Wrangel efter att ha utmärkt sig under 30-åriga kriget utnämnts till generalguvernör i Svenska Pommern,
I bakgrunden ser man slagfältet med dess kanoner, bränder och rök. Soldater marscherar med vajande fanor. Deras befälhavare Wrangel, sätter just av i ett språng i den kraftfulla galopp som samtiden kallade karriär. Ryttaren bär glänsande sporrar. Med vänster hand tyglar han hästen. I den andra utsträckta handen håller han värjan, fläckad av blod. Hästen lystrar, och vet vad som förväntas.

Om Wrangel

Carl Gustaf föddes 1613 och dog 1676. Han var son till en fältmarskalk, och född till krigaryrket. Hans fostran avsåg att forma honom till en värdig representant för adeln i stormaktstidens Sverige. Den krigiska karriären var framstående, med flitigt stöd från fadern. Han deltog i slaget vid Lützen en månad innan han fyllde 19 år. 1640 gifte sig Carl Gustaf med Anna Margareta von Haugwitz, en tysk adelsflicka som mist sin familj under kriget. Vigseln skedde i ett härläger utanför Erfurt. Anna Margareta födde elva barn, varav endast tre döttrar överlevde sina föräldrar.

1646 utnämndes Wrangel till överbefälhavare i Tyskland och blev medlem i riksrådet. Efter Westfaliska freden 1648 utnämndes han till generalguvernör i Pommern. Av drottning Kristina tilldelades Wrangel grevetiteln och ett grevskap i Finland.
1654 påbörjades byggandet av Skoklosters slott, det största privata byggnadsföretaget i sin tid. När slottet kommit under tak fördes viktiga delar av Wrangels samlingar dit, bl.a. rustkammaren och biblioteket. 1672 besöktes Skokloster av den unge kung Karl XI med ett stort följe. I rummen stod då praktfulla sängar med exklusiva textilier och flera hundra tavlor prydde väggarna.

Adelsmannens utbildning

För att skolas till sin kommande samhällsroll måste den lille Carl Gustaf lära sig läsa och skriva, men också studera matematik och träna fäktning, ridning, dans och ritning. Först undervisades han av en privatlärare i hemmet och senare i en adelsskola, en riddarakademi. Som tonåring gjorde han en utbildningsresa i Europa som skulle utveckla hans färdigheter i språk och andra ämnen som kunde komma till praktisk nytta för en officer. Genom utlandsvistelsen fick han också träning i att uppträda som gentleman och kavaljer.
Carl Gustaf Wrangel vistades i Leiden och andra städer i Holland. Han besökte också Paris. Möjligen var det där han första gången såg Pluvinels bok om ridkonsten: Instruction du Roi. Två utgåvor av boken finns i Wrangels bevarade boksamling. Den praktfullt illustrerade boken visar hur den kunglige stallmästaren undervisar sin unge elev Ludvig XIII i ridkonsten. Texten är utformad som en dialog mellan lärare och elev, och Pluvinel säger ”En vacker karl på en vacker häst är den skönaste gestalt gud har givit världen”. Genom att till fulländning behärska ridkonsten kan regenten framstå än mer konungslig och väcka all respekt hos sin omgivning.

För den unge Wrangel stod det tidigt klart att han måste tillägna sig ridkonsten för att motsvara omvärldens förväntningar på en adelsman. Som barn kan han ha haft en leksakshäst och senare en ponny att lära sig ridning på. Vid riddarakademin tränades han i avancerad ridning som konsten att ”tumla” sin häst. Det innebar att träna språng och vändningar. På en erfaren häst fick han lära sig de svåra rörelserna för att senare själv kunna skola och träna hästar.

Ryttarens klädsel

Ryttaren bär tröja av silverdukstyg och byxor i silke. Fältherrebindeln har ett invävt blomstermönster och liksom kraghandskarna och sadeln är den omgiven av guldfransar.

Ryttarna hade inte några särskilda uniformer under Wrangels tid. Det är först i slutet av 1600-talet som de svenska ryttarkompanierna börjar få enhetlig klädsel. Wrangel bär ett kyller av älghud. Det var format som en lång väst av sämskat skinn. Dess tjocklek gav det skydd mot värjhugg och lindrade trycket från bröstplåten. Den höga hatten bär plymer som ett officerstecken. Enligt det franska modet som slagit igenom på kontinenten har Wrangel låtit sitt hår växa med svallande lockar. Kanske bar han peruk, men senare porträtt av honom visar att det lika gärna kunde vara hans eget hår.

Sporrar, stövlar

En ryttare bar stövlar med krage. När han suttit av hästen och trädde in i salongen sköt han ner stövelkragarna. Klackarna var höga för att ge foten ett säkert läge i stigbygeln. Det franska modet föreskrev rödfärgade klackar. Sporrarna har stjärnformade rörliga trissor. De har ett konstfullt format spänne. Sporrlädren sattes fast med knappformade fästen.

Vapen

Wrangel är beväpnad med två pistoler och sin värja. Pistolerna sitter i hölster som hängts på sadeln och hålls på plats i förbygelns öglor. På ryttarens vänstra sida sitter värjans balja i ett gehäng. Pistolernas måttliga skottvid gjorde dem endast användbara för närstrid. Enligt den offensiva krigstaktik till häst Wrangel lärt sig som yngling var hastiga anfall med blankvapen överlägset skjutvapen.

Rustning

Över kläderna bär Wrangel ett kyller; en kraftig väst av sämskat skinn. Den är tjock nog att stå emot hugg och slag. Under rustningar bars som regel alltid kyller eftersom de minskar obehag av tryck och skav. På porträttet bär Wrangel endast bröstplåt, harnesk. Man strävade medvetet efter att göra svenska ryttare lätta och snabba, och nöjde sig ofta med endast harnesk.

Kyrassryttaren bar en betydligt mer täckande rustning, och kunde därför hålla sig mer i fronten. Full rustning kunde bl.a. bäras av befälen under en drabbning. De olika delarna kunde tas av beroende på vilket skydd situationen krävde.

Ryttarna hade inte några särskilda uniformer under Wrangels tid. Det är först i slutet av 1600-talet som de svenska ryttarkompanierna börjar få enhetlig klädsel.

Hästen

Som officershäst önskade Wrangel och hans likar en hingst av spansk typ. De hästarna som hade sitt ursprung i spanska kartusianerkloster och hovstall var de högst prisade i hela Europa. Spanska hästar var kända för sin styrka, läraktighet och sitt mod.

Importerade ridhästar var oerhört dyra, och de var uppskattad gåvor kungar och stormän emellan. På länden har den avporträtterade hästen ett brännmärke i form av en krona med en vapensköld under. På skölden ser man troligen tre liljor, det franska kungahuset Bourbons vapen. Hästen hade kanske förvärvats då Sverige och Frankrike samarbetade i slutet av 30-åriga kriget, och Wrangel fått tillfälle att gå i strid i sällskap med den franske fältherren Turenne.

Hästens rörelser

Den rörelse Wrangels häst utför på porträttet kallas karriär. Hästen skjuter ifrån med bakbenen för att kasta sig framåt i en hastig fyrtaktig galopp. Stridshästen tränades i tumling. Det innebar att den övades i vändningar och tvära kast i galopp och språngartad terre á terre. För att klara det krävs en hög grad av samling, vilket innebär att hästen ska kunna föra in bakbenen under kroppen på så vis att den balanseraren stor del av sin egen och ryttarens tyngd på bakdelen. I den positionen blir hästens bakben en förlängning av ryttarens kropp, och i sitt upphöjda läge kunde ryttaren gå i närstrid och dansa runt sin motståndare för att hålla svärdshanden fri. Tumlingen ansågs också viktig inför den stridsmanöver med pistol som kallas karakoll. På rännarbanan gjordes de snabba och tvära vändningarna i samband med anridning mot målet.
  Skolningen av hästen började när den var 3-4 år. Kraven höjdes successivt under de följande åren. Det tog lång tid att utbilda en officershäst, men med god vård och träning kunde den också bli mycket gammal och tjänstgöra till 20 års ålder. Inridningen av hästen inleddes när den var fyra år, och fick ta flera år.

Brännmärke

Wrangels sköna kastanjebruna häst har ett brännmärke på länden i form av en krona och en vapensköld. På skölden ser man troligen tre liljor, det franska kungahuset Bourbons vapen. Hästen hade kanske förvärvats då Sverige och Frankrike samarbetade i slutet av 30-åriga kriget, och Wrangel fått tillfälle att gå i strid i sällskap med den franske fältherren Turenne.

Hästnamn

Vi känner inte till namnet på den häst Wrangel gränslar i sitt ryttarporträtt. Men förnäma hästar bar ofta italienska eller franskklingande namn. På hästporträtten som hängde i Nils Bielkes stall på Salsta står namnen skrivna. En heter Aimable, en annan Le Duc. Mer svenskt klingar namnen Kortom och Näswijs.

Hästens färg och tecken

Under 1600-talet fanns det vissa som menade att hästens färger och teckning motsvarade en bestämd karaktär. En fux ansågs hetsig och svårtämjd, medan en svart häst var melankolisk och trög att rida. En brun häst ansågs ha alla goda egenskaper. Var den dessutom rödbrun, var den energisk och snabb. Hästen i Wrangels ryttarporträtt har en vit teckning på vänster bakhov och antydan till en vit stjärn i pannan. En sådan teckning ansågs vara den vackraste, och man ansåg att Alexander den Stores häst Bukefalos hade sett ut just så. Eftersom Alexander var en viktig förebild bland kungar och aristokrater under 1600-talet är det nog ingen slump att Wrangels häst ser ut som han gör.
I krig ansågs det inte lämpligt att rida vita hästar, eftersom de drar uppmärksamhet till sig. För en kung är det däremot en fördel.
Under barockens epok var det uppskattat med hästar i ovanliga färgteckningar. En av Wrangels målningar visar en skäckig häst.
Ett par av Nils Bielkes hästporträtt visar ovanliga hästfärger, den tigrerade Galant och skäcken Försten.

Hästens anatomi

För dagens betraktare kan Wrangels häst tyckas ha underliga proportioner med kraftig bakdel, bred hals och litet huvud. Konstnären hade troligen inte så stor erfarenhet av att teckna efter levande modell. Det var lättare för honom att söka förebilder ur bokillustrationer och andra målningar. Troligen ville han avbilda en idealhäst.

Det är möjligt att känna igen dragen hos Wrangels hingst hos de hästar som föds upp i Spanien och Portugal idag. Det är vanligt att sådana hingstar utvecklar en kraftig hals och den korta kompakta kroppen ger kraftfulla dimensioner åt bakdel och buk. Huvudets litenhet är troligen förstärkt av konstnären som ville att det skulle ge hästen ett ädelt utseende. De orientaliska fullbloden utmärkte sig genom sina smäckra proportioner. Hästar av turkiskt, persikt och arabiskt ursprung var oerhört eftertraktade och hade stort inflytande på hästaveln sydost om Östersjön.

Jämfört med i dag var ryttarhästarna ofta lägre på 1600-talet. Om ryttaren ser stor ut på bilder från 1600-talet, berodde det alltså på att hästarna var små.

Hästens dekorationer

Hästens långa man är konstfullt flätad och omknuten med rosetter. Spanska hingstar får lätt ett överdåd av tagel, och flätorna är ett praktiskt sätt att hålla denna yppighet under kontroll. Rikligt med band och rosetter var inte bara omtyckt prydnad för hästen, utan smyckade i lika hög grad 1600-talsmannens kläder och hår.

Sadeln

Sadeln med pistolhölster, svansrem, hindertyg, och förbygel är konstfullt dekorerade. Sadeln av röd sammet med broderi i silver och guld matchar ryttarens påkostade kläder. På Wrangels tid kallades sadeltypen tummelsadel eller manegesadel. Den har uppbyggda stöd som håller ryttaren kvar i sadeln trots krftiga stötar och häftiga rörelser.

Betsel

Hästen bär huvudlag av svart läder dekorerat med förgyllda metallbleck. Wrangel håller tyglarna i enhandsfattning. Han rider med vänster hand för att kunna föra vapen med högerhanden. Ridsättet förutsatte stångbett. Stångbettets långa sidstycken tillsammans med kindkedjan under hästens haka ger en hävstångsverkan som är så kraftig att ryttaren kan påverka hästen med ytterst lätta tygeltag. I mungiporna är bettet dekorerat med runda förgyllda mässingsbucklor.

Ryttarporträttet

Porträttet av Wrangel målades av hans egen hovkonstnär David Klöcker 1652. Wrangel var då 39 år gammal och hade haft en viktig roll som fältherre i 30-åriga kriget. När tavlan målades var kriget över och Wrangel hade utnämnts till generalguvernör i Svenska Pommern, drottning Kristinas förlängda arm i provinsen.
  I tavlans bakgrund ser man slagfältet med dess kanoner, bränder och rök. Svenska soldater marscherar med vajande fanor. Deras befälhavare Wrangel, sätter just av i ett språng i den kraftfulla galopp som samtiden kallade karriär. Ryttaren bär höga stövlar med glänsande stjärnformiga sporrar. Han bär kraftiga handskar och med vänster hand manövrerar han hästen med ett kraftigt stångbett. I den andra handen håller han upp sin värja, fläckad av blod. Hästen ser den höjda värjan och uppfattare den som ett tecken att gå framåt. Sannolikt lystrar den till Wrangels röstkommandon till sitt manskap, och visste vad som förväntades.