I ridkonsten förenas konsten, naturen och nyttan.

Människan har kunnat tämja hästar och använda dem för sin nytta i omkring 5000 år. Bildreliefer och monument runt Medelhavet visar att vagnshästar användes i jakt, strid och tävlingar. Redan omkring 400 år f.kr. skrevs en anvisning i hur man rider hästar. Det är greken Xenofons verk Peri hippikes, ungefär ”Om hästar och ridning” som har bevarats till idag.
I Sverige avbildas riddjur i bronsåldersristningarna. Under järnåldern var ridhästen en viktig statussymbol hos stormännen i Norden. I deras gravar har man funnit lämningar av välutrustade hästar som lagts ned som gravgåvor. Vid Skoklosters kyrka står en mäktig runsten som avbildar ryttare till häst.

Ryttaradel

Under Sveriges medeltiden uppstod en krigarklass bland stormännen. I Alsnö stadga från 1280 medgavs skattefrihet för dem som ställde upp med krigare och stridshäst. Därmed hade Sverige fått riddare; en adel som hade ridhästen som en stark symbol för status. Att ha en stridshäst och vara rustad till krigare var det som skilde den världsliga överheten från det gemena folket. Adeln var rusthållare, vilket ordagrant innebär hålla med russ, häst. Ordet rustning kan alltså härledas ur ett ålderdomligt ord för häst.
För många blev rusthållet en dyrbar och tung uppgift. I orostider kunde det bli svårt att få tag på kraftfulla och felfria ridhästar. I fredstid däremot fanns det tid till att utveckla hästaveln. Då blev det även över tid till att träna hästarna för tornerspel och uppvisningar som gav glans åt ryttaren. Ridkonsten, den konstfulla ridningen, uppstod ur krigarens behov av nytta och nöje.

Ridning som konst

Bland Sveriges allmoge var hästkunnigheten utbredd. Hästen var det värdefullaste djuret på gården. Den sköttes av männen till skillnad från fäna som sköttes av kvinnorna. Hästen var viktig för att kunna färdas och användes både som ridhäst, klövjedjur och dragare.
Adelns möjlighet att skilja sig från gemene man var att utveckla ridningen till en konstform. De föredrog höga ädla ridhästar av utländskt ursprung. Genom grundlig träning dresserades hästarna att utföra komplicerade rörelser. Först vid tio-femton års ålder kunde hästen räknas som fullärd. På motsvarande sätt tränades den unge adelsmannen för att kunna behärska den svåra ridkonsten.

I Neapel grundades särskilda riddarakademier där adelsmännen tränades i konstfull ridning och förberedelse till strid. En av ridmästarna Federico Griosone, gav ut en bok 1550 som beskriver hans träningsmetoder och teori om ridkonsten; Gli Ordini di Cavalcare. Därefter kom på kort tid en rad böcker som var antingen översättningar eller närmast plagiat av Grisones bok. På så vis spreds enhetliga metoder snabbt i stora delar i Europa. Somliga författare lät sprida sina teorier i böcker som illustrerade med vackra träsnitt eller koppartryck. De blev efterfrågade lyxböcker som prydde ägarens bibliotek, förutom att ge praktisk handledning.

  Ryttare ur Grisones bok

Adelsmännen skulle som befäl och kavallerister tillbringa många timmar på hästryggen. På slagfältet var det viktigt att ha full kontroll över sin häst och kunna göra hastiga och tvära vändningar. Hästarna tränades till att lägga tyngdpunkten på bakbenen, vilket kallas samling. Samtiden kallade denna träning för tumling och den gick bl.a. ut på att rida hästen böjd. Ridningen var anpassad till närstrid där kavalleristerna använde pistoler och värja. Hästen kunde delta i striden genom att slå och sparka.

  Tumling

Hästen övades i att resa sig och balansera på bakbenen i levad och skutta framåt på bakbenen i courbett. Efter det kunde den dresseras till att utföra olika hopp och sparkar. En stark och välutbildad häst klarade av tvära svängar, och att till och med hoppa baklänges. Därmed blev det också möjligt att rida hästen i balettrörelser till musik.

  Olika rörelser illustrerade

Karusellspel - ridningens sociala funktion

  Hästbalett ur karusellspel

Vid karusellspel och upptåg till häst fick ryttarna tillfälle att visa upp sig och mäta sig med varandra. Dessa ryttarspel ersatte tornerspelens tvekamp, som i slutet av 1500-talet började anses för riskabla.

Tornerspel

Karusellspelen kan beskrivas som lagtävlingar där ryttarna red i full fart med lans för att antingen plocka en ring som hängde mellan stolpar, eller träffa ett mål i form av t.ex. ett skulpturhuvud. Spelen innebar att lagen skulle hålla teatrala anföranden och utmana varandra ackompanjerade av musik. Genomarbetade dräkter och påkostad utrustning för hästarna gjorde karusellspelen till lysande skådespel. Vid Europas furstehov ordnades stora fester och ceremonier där aristokraterna fick glänsa och ståta på sina främsta hästar i karusellspel. Det var viktigt för regenterna att visa upp sig till häst. Ridkonsten var en metafor för maktutövningen. En kung som kunde tygla sin springare med skicklighet kunde också tygla sitt folk med samma säkerhet. Under 1600-talet blev det vanligt att kungar avporträtterades till häst i den avancerade rörelsen levad, för att framhäva deras skicklighet.

 Karl XI

I Sverige har särskilt Karl XI:s myndighetsförklaring 1672 gått till historien för sin storartade karusell. Kungen och män ur landets översta skikt klädde ut sig till mytologiska gestalter, göter, turkar och polacker. Allt dokumenterades av konstnären David Klöcker Ehrenstrahl, vilken lät göra koppartryck som gavs ut i en bok med titeln Certamen Equestre, "riddartävling". Boken kan ses som ett illustrerat kändisreportage med Sveriges nobless avbildad. Med den unge kungen som Ärans Riddare i täten rider de tappra göterna klädda som romerska krigare. I följet avbildas Nils Bielke i sadeln på en skäckig häst.

Karl XI och Nils Bielke

Att lära sig rida

Den unge adelsmannen måste få särskild träning för att kunna behärska den svåra ridkonsten. Som småbarn bar han klänningsliknande kolt upp till femårsåldern. Först när han var stor nog att bära byxor kunde han också gränsla en häst. Till dess fick han leka med käpphästar eller lekhästar på hjul som man kan se i ett par av porträtt av barnen Wrangel.

Wrangels barn

Elementär ridundervisning kunde han få i sin faders stall, av stallmästaren eller någon annan passande läromästare. Häst och ryttare måste utbildas var för sig för att träningen ska bli effektiv. Stallmästaren svarade för hästens utbildning och träning och den unge adelsmannen fick träna på en erfaren häst i passande storlek. Ryttaren måste lära sig att bli varsam i tygelhanden och sitta stadigt vid häftiga rörelser. Vid tio, tolv års ålder kunde ynglingen få sin utbildning vid adelskollegier eller universitetens riddarakademier. Han var då redo att lära sig konsten att tumla sin häst.

Ridstil

Flertalet av Europas adelsmän lärde sig rida enligt de mönster som utvecklades inom den italienska skolan och som först beskrevs av Grisone. Metoden var den ledande långt in på 1800-talet. Ryttaren satt stadigt i tummelsadel med sträckta ben. De vassa sporrarna låg därför en bit ifrån hästens sidor, men kunde användas för att ge hästen en distinkt signal.
Ryttaren red ofta med spöet pekande rakt upp. Då gav det en visuell signal till hästen som såg att den skulle gå rakt fram. När spöet lades på frambenen eller hasorna var det ett tecken att lyfta benen och göra språng. Genom att hålla i spöet tränades den unge ryttaren också i hur värjan skulle hållas till häst.
Det finns nästan inga gamla ridspön bevarade. Det kan bero på att det bästa spöet är det man plockar direkt från en buske. Under barockens epok ansågs det dessutom ödmjukt att mitt i allt prakt och prål nöja sig med en så enkel detalj.

För damer till häst hade spöet en delvis annan funktion, det skulle ge tecken på hästens högra sida eftersom ryttaren i damsadel har båda benen på vänster sida.

Andra ridstilar

Under 1600-talet var väl känt att det fanns flera sätt att rida. Araber och asiatiska ryttarfolk red med böjda ben i en lättare, mer öppen sadel. Samma ridstil hade tagits upp av ungerska husarer och polacker. Sättet att sitta passade bra i samband med terrängritt och inte minst jakt, och förekom sannolikt också i Sverige. I England var det populärt med hästkapplöpningar och jaktritter över stock och sten. Även där användes en öppen sadel som gjorde det lätt för ryttaren att variera sin sits och resa sig ur sadeln.

Exempel på ryttare från olika länder

Jakt till häst

Ridning som fritidsnöje var en viktig del av jakten, Jakt ingick i det aristokratiska levnadssättet. Den som kunde erbjuda sina gäster ett jaktparti fick också tillfälle att visa upp sitt jordinnehav. Jakt på hjort ansågs i alla länder vara den främsta, och förbehölls furstarna. I Sverige var också älg högvilt. Hetsjakt, par force, innebar att man drev djuret och red ikapp det för att nedlägga det med ett svärdshugg. Den speciella hirschfängaren var ett slags jaktsvärd. Det ansågs inte sportsligt att skjuta djuret.
Drottning Kristina tyckte mycket om att jaga, och red bl.a. efter hare. Det är lätt att föreställa sig hur mödosam sådan jakt kunde bli.
En form av jakt som förknippas med ritt var falkjakten. Ryttaren, som gärna fick vara en kvinna, bar fågeln sittande på sin hand. När den släpptes fri för att jaga galopperade man efter.
Damerna fick gärna närvara vid jakten. Även om de inte alltid själva jagade skulle de rida med som beundrande åskådare och delta i den följande festen.

Detalj av målning med jaktmotiv. Okänd konstnär.