Av naturen kan hästen röra sig i de tre gångarterna skritt, trav och galopp. Många hästar rör sig dessutom lätt i passgång och tölt.
Skritt är den långsammaste gångarten. Trav är hastigare, men ryttaren kan uppleva rörelsen som mycket stötig. Därför menade man förr att ordet trav hade sin ursprung ur ordet ”tortyr”.
Trav är en tvåtaktig rörelse där de diagonala benparen lyfts samtidigt. I trav kunde hästen utveckla vackra rörelser och bygga upp sina krafter. Av bl.a. Grisone framhölls trav som grunden för all ridning.
Galopp är en språngartad tretaktig rörelse. Den är vägvinnande och ofta bekväm för ryttaren, men blir tröttande för hästen. Besynnerligt nog hade man förr svårt att avbilda galopprörelsen riktigt. Realistiska återgivningar kom först med fotografiets genombrott.

Att utöva ridkonst innebar att hästens naturliga rörelseschema utnyttjades på ett konstfullt sätt. Skritten kunde t.ex. utföras med framåtsträckta framben, s k spansk skritt. Traven kunde göras på stället i form av piaff eller långsamt framåt med höga benlyft och svävande gång, passage. Galoppen kunde vara mycket långsam och fyrtaktig. Den kan också ökas till kraftfull fyrtaktig redop. En språngartad tvåtaktig rörelse kallades terre à terre. I den rörelsen skuttar hästen på stället, och kan då göra snabba vändningar i ett språng. Terre à terre kan också göras baklänges som för att ta sats. Denna gångart kan sägas hålla hästarna i högvarv, och ger hästen sats inför levad och olika språng. Den upphetsade stridshästen gör språngartade rörelser spontant, men följer också sin ryttares rörelser efter lång övning och samhörighet. Han kanske kunde medverka med sparkar och slag för att skydda sig och ryttaren mot en angripare.

Skolningen av hästen började när den var 3-4 år. Kraven höjdes successivt under de följande åren. Det tog lång tid att utbilda en officershäst, men med god vård och träning kunde den också bli mycket gammal och tjänstgöra till 20 års ålder. Inridningen av hästen inleddes när den var fyra år och kunde pågå i flera år.

En viktig del av utbildningen var toleransträning. En häst som skulle visas upp på rännarbanan eller arbeta som stridshäst måste vänjas vid smällar, fladdrande fanor och annat som normalt är skrämmande för den.

Ridhandböckerna som utkom från 1500- till 1700-talet beskriver hur den unga hästen ska skolas för att bli välriden. I början får den vänja sig vid att ledas av stallknektar. Tre stycken går bakom och på ömse sidor av hästen med långa spön, för att oavbrutet tvinga den framåt. Under denna träning användes kapson; en bygel som ligger över hästens nos som tyglarna fästs i. Man ville skona hästens mun och använde inget bett förrän hästen kunnat vänjas vid att styras med kapsonen. När hästen blivit van vid hanteringen lade man på sadel och ryttaren satt upp. En del ridmästare förordade därefter att man skulle fästa en tygel vid en pelare och fortsätta en del av träningen runt den. Vid det här laget var hästen mogen att börja ridas med stångbett. Men ridlärarna uppmanar läsaren att ha riktigt mjuka och varsamma händer. Stångbetten är ofta till synes mycket skarpa, men hästarna reds endast med en hand och lätta tygeltag. Hästarna lärdes att reagera för tygelns tyngd mot halsen innan bettet kommit i rörelse.
Andra tecken som ryttaren kunde ge sin häst var att förskjuta sin vikt och ändra läge i sadeln samt trampa till i stigbyglarna. Sporrarna kom till användning först när hästen blivit närmare sju år och blivit stark nog att träna olika språng.

Böckerna ger många förslag på bestraffningar av olydiga och istadiga hästar. Det kunde ske med spöslag, genom att ryta, hålla fram brinnande strån eller att trycka ner hästens huvud under vatten alltefter olaternas art. För moderna människor verkar metoderna onödigt brutala och har bidragit till en föreställning av att den historiska ridkonsten kännetecknas av grymhet och dominans. Då är det värt att veta att det i böckerna framhålls också att det räcker med en enda bestraffning. Upprepas den blir hästen okänslig.
Till ryttarens viktigaste hjälpmedel hör rösten. Rätt genomförda röstkommandon kunde göra tygeltagen överflödiga hävdade t.ex. Löhneyssen som i noter och text anger lämpliga kommandon. Hästens hörsel utnyttjades också när man frambringade ett vinande läte med spöet för att mana på hästen.
Trav ansågs viktig för att stärka hästen och ge den god balans. Man red i cirklar i olika storlekar eller på krökta spår för att böja hästen ordentligt. Det skulle underlätta samlingen. Ute på en åker kunde man trampa upp ett djupt spår som den unga hästen lätt kunde hålla sig på. Så tränades ridningen rakt fram och straxt därpå hopp i form av courbetter. Man tränade också att tvärstanna så hastigt att hästen tvingades ställa sig på bakbenen.

Olika övningar i galopp kom sent i inridningen, och då ingick de i träningen för rännarbanan där hästen skulle kunna bära sin ryttare i karusellspel. I ridlärorna ges en rad exempel på hur hästen ska utföra rörelser sidvärts och därmed bygga upp sin muskulatur i bakben och rygg. Den runda hästen med brett kors som vi känner igen från barockens hästporträtt formades så.

Att utöva ridkonst innebar att hästens naturliga rörelseschema utnyttjas på ett konstfullt sätt. Skritten kunde t.ex. utföras med framåtsträckta framben, s k spansk skritt. Traven kunde göras på stället i form av piaff eller långsamt framåt med höga benlyft och svävande gång, passage. Galoppen kunde vara mycket långsam och fyrtaktig. Den kan också ökas till kraftfull fyrtaktig redop. En språngartad tvåtaktig rörelse kallades terre à terre. I den rörelsen skuttar hästen på stället, och kan då göra snabba vändningar i ett språng. Terre à terre kan också göras baklänges som för att ta sats. Denna gångart kan sägas hålla hästarna i högvarv, och ger hästen sats inför levad och olika språng. Den upphetsade stridshästen gör språngartade rörelser spontant, men följer också sin ryttares rörelser efter lång övning och samhörighet. Han kanske kunde medverka med sparkar och slag för att skydda sig och ryttaren mot en angripare.
En muskulös och välbalanserad häst kunde vidare tränas att resa sig på bakbenen och fortsätta med konstfulla språng. När hästen reser sig kontrollerat kallas det levad. En högre resning kallas pesade. Om hästen hoppar framåt på bakbenen kallas det courbett. I croupade och ballotade hoppar hästen rakt upp med hovarna i olika vinklar. Det högsta språnget capriole innebar att hästen dessutom sparkade bakut. Beteckningarna på de olika rörelserna påminner om dem man använder inom baletten. Dansen och konstridningen utvecklades under samma tid och utövades i samma kretsar. Därför finns många gemensamma drag som blev särskilt tydliga i de hästbaletter som framfördes vid Europas furstehov under renässans och barock. Den främste hästen vid dessa riduppvisningar var den kraftfulle capriolören. Han var värdig en kung.

Det är ovanligt att de gamla ridhandböckerna nämner något om hinderhoppning. Det betyder dock inte att man avstod från att rida över hinder. Karl XI skrev entusiastiskt i brev om att rida över gärdsgårdar och diken, och både adelsmän och damer deltog i hetsjakter där ryttaren var tvungen att rida över terränghinder. Under sådana former jagade man t.ex. hare. 
Orsaken till att ridlärorna i så liten utsträckning nämner hinderhoppning är nog snarast att något så övervägande nyttobetonat inte hörde hemma i ridkonsten. Men undantagen finns naturligtvis.

Passgång och tölt var uppskattade gångarter att färdas i förr, eftersom de var vägvinnande och bekväma för ryttaren. Eftersom de inte ansågs som konstfulla nämns de knappast alls i ridlärorna. Löhneyssen skriver att en erfaren hästkännare naturligtvis genast ser vilken häst som passar som töltare. Men skulle man av någon anledning vilja utveckla tölten hos en osäker häst, förmedlar han en metod att som går ut på att hästens ben binds ihop parvis. Av hans ord förstår vi att det var mer utbrett att rida i tölt för 400 år sedan jämfört med idag. De senaste århundradens avel har gjort att få hästraser har kvar förmågan till tölt. Däri skiljer sig islandshästen från andra raser eftersom den har hållits isolerad sedan den kom till ön under vikingatiden.