Sadelmakarna hör till de tidigaste ämbetena som fick en särskild skråordning i Stockholm. Sadelmakaren var ursprungligen en skicklig trähantverkare som kunde skära till en passande bom för hästen. Under ett par århundraden låg de i fejd med remsnidarämbetet om vem som skulle ha rätt att göra sadelremmar, selar och huvudlag. Så småningom kunde man enas i en gemensam organisation. Dagens sadelmakare ingår i samma yrkesorganisation som tapetserare. Man kan säga att den stoppade möbeln har uppstått ur sadelmakarens specialkunskap om hur man skapar sittkomfort.

Utrustningen var viktig för hästens och ryttarens samarbete.
Sadeln måste utformas individuellt för både hästen och ryttaren. Ryttaren som skulle tillbringa många timmar i sadeln var beroende av komforten. Hästen måste ha en väl anpassad sadel för att slippa skavsår och muskelvärk under sitt hårda arbete.
I 1600-talets ridläror står ytterst lite skrivet om sadlars beskaffenhet. På sin höjd står det angivet att de inte får vara för små och inte heller för stora. Däremot ges rikligt med dekorationsförslag i bl.a. Löhneyssens Della Cavalleria.

 

Bristen på 1600-talslitteratur om sadelmakeri tyder på att ryttaren förlitade sig på sin sadelmakares skicklighet och i övrigt inte ansåg sig behöva mer kunskap. Sadelmakarna i sin tur lärde sig yrket under långa lärlings- och gesällperioder och använde sig inte av böcker i ämnet. Under sina gesällvandringar i utlandet fick de goda kunskaper i hantverket och bidrog till att nyheter och modenycker snabbt spreds i Europa.