Genom tiderna har sadlarnas konstruktion varierat beroende på ryttarens krav. Det är stor skillnad på en manegesadel från 1600-talet och en dressyrsadel från 1900-talet därför att ridstilen förändrats under tidsperioden. Gemensamt för dem båda är att de består av en stomme som läggs på hästens rygg och fästs med en rem, sadelgjorden, runt buken.
På stommen byggs ett säte för ryttaren, som kan kläs och stoppas. För att skydda hästens rygg mot klämskador läggs stoppning även under stommen. I stommen är stigbyglarna fästade med stigläder.
Sadelns stomme tillverkades förr i trä som kunde förstärkas med järnbeslag. Behölls den oklädd fungerade den som en ställning som kunde användas till att fästa bördor på, en klövjesadel. Med en filt över dög den som enkel ridsadel, och mer påkostade sadlar än så hade sällan bönderna i vårt land för ett par hundra år sedan.

Klicka på bilderna för att få se förstoringar:		Det fanns flera olika sadeltyper under 1600-talet
		Tummel- och manegesadel Medeltidens tornerriddare lät forma sadeln som en del av sitt pansar med uppbyggda stöd som höll ryttaren kvar i sadeln trots kraftiga stötar. Ur den sadelformen växte renässansens tummel- och manegesadel fram. Den gav ryttaren mycket fast stöd under kraftfulla rörelser och språng, och användes även av krigare under 1600-talet.
		Damsadel Sadlarna för ridning sidläns bygger på samma slags grundkonstruktion som manegesadeln. Det främre stödet är borttaget, och sadelknappen förhöjd för att ge stöd åt höger ben som får lätt stöd av en kudde ovanpå frambommen. Det bakre stödet har en asymmetrisk form för att ge ett lätt stöd från sidan. Det behövs endast en stigbygel till vänster fot. Damstigbyglar hade ofta toffelform.
		Karolinersadel För de svenska karolinerna fastställdes en standardsadel på 1680-talet. Den skilde sig från manegesadlarna genom att den saknade sadelknapp, och stöden på fram- och bakbom var lägre så att sätet fick en öppnare form. Den öppnare formen på sadeln har samband med tidens stridstaktik: snabba anfall i samlad tropp.  Sadeltypen användes vid ridskolor i Sverige till 1800-talets slut, men ansågs då bara passa för ängsliga och oerfarna ryttare.
		Polsk sadel I östra Europa satt ryttarna i en ställning som skilde dem från andra ryttare i 1600-talets krigföring, de kunde bl.a. stå i stigbyglarna utan kontakt med sadelns säte. De var bågskyttar och spjutkastare och måste resa sig i sadeln för att inte hästens rörelser skulle påverka träffsäkerheten. Deras sadlar var släta och öppna för att ryttaren skulle kunna variera sin sits. Sadeltypen användes också av turkar, polacker och ungerska husarer. I Sverige kallades sadeltypen för polsk, och ingick i sadelmakarnas mästarprov, vilket visar att den fyllde ett behov även bland svenskar. I andra länder blev den uppskattad bland snabbrörliga ryttarförband och användes bl.a. i det preussiska rytteriet på 1700-talet.
		Engelsk sadel I England var det populärt med jaktritt och kapplöpningar. Till det föredrogs en lätt, öppen sadel med låga fram- och bakvalv. Den gav ryttaren möjlighet att skifta ställning i sadeln. Det är en fördel vid hoppning på högre hinder, och i svår terräng. Den engelska sadeltypen fick stort genomslag i resten av Europa i samband med Napoleonkrigen under 1800-talet. ”Anglomanin” innebar att engelska sedvänjor blev högsta mode.  Idag dominerar den engelska sadeln i all modern sportridning.
		En sida i Florinus Hausvater avbildar sex olika sadeltyper.

Läs om sadelmakeri.