De beridna ryttarna delades in i kyrassiärer, arkebusiärer, lätta ryttare och dragoner. De bepansrade kyrassiärena fungerade som murbräckor, från början beväpnade med lansar som senare ersattes med skjutvapen. Arkebusiärerna hade korta gevär, karbiner, och pistoler som avlossades från hästryggen. De lätta ryttarna var beväpnade med ett par pistoler och värja. Dragonerna slutligen red till slagfältet och rörde sig därför snabbt, men stred huvudsakligen från marken. 
I Polen hade svenskarna mött lättrörliga ryttare som gjorde snabba attacker med värjor, ryttarhammare och lansar. Erfarenheterna ledde till ny stridstaktik inom rytteriet. Svenskarnas motståndare i 30-åriga kriget genomförde ryttarstrid i form av karakoll. Den innebar att en avdelning med ryttare red fram och första ledet avlossade sina pistoler på nära håll. Därefter red de tillbaka längst bak i avdelningen medan nästa led upprepade manövern. Manövern ledde till långsamt avancemang, och svenskarna mötte den med att gå in i närstrid med blankvapen. Genom att avstå från den klumpiga rustningen och bara bära harnesk, bröstpansar, blev ryttaren lättare och smidigare. Ett av sätten att få övertag var att sticka och skada motståndarnas hästar. Med t.ex. avhuggen tygel minskade möjligheten att kontrollera hästen. 
Den svenska stridstaktiken hade anammats i större delen av Europa vid 1600-talets mitt. I slutet av 1600-talet har kavallerichocken slagit igenom och fordrar ett nytt sätt att rida.

Pistolerna hade man i par i hölster fästade framtill på sadeln. Pistolerna hade kortare skottvidd än musköter och kunde endast användas i närstrid.

Wrangel är beväpnad med två pistoler och sin värja. Pistolerna sitter i hölster som hängts på sadeln och hålls på plats i förbygelns öglor. 
På ryttarens vänstra sida sitter värjans balja i ett gehäng.
Pistolernas måttliga skottvid gjorde dem endast användbara för närstrid. Enligt den offensiva krigstaktik till häst Wrangel lärt sig som yngling var hastiga anfall med blankvapen överlägset skjutvapen.